Y O L O - Y O D O

Fick lite bloggbehov här i bilen så jag tänkte skriva lite allmänna tankar bara...

Ni har säkert hört uttrycket YOLO - You only live once . Ett uttryck som i mångas öron är uttjatat, som används i fel situationer så som: "Jag skiter i att plugga till provet imorgon och träffar en kompis istället, YOLO!" Jag tycker dock att YOLO är ett bra uttryck, om det används på rätt sätt enligt mig. Att våga göra saker man annars inte skulle våga för att man känner; "Okej, jag lever bara en gång! Det här kanske är den enda chansen i hela mitt liv att få göra just detta!" T ex om du står på en plattform och ska hoppa bungeejump, det är en typisk YOLO situation, där du måste välja mellan att testa eller att backa. Är du en YOLO människa hoppar du! ;)

Jag tror att det är viktigt att våga testa på nya saker, så som att gå fram till den där killen och snacka lite, pröva på sporten man alltid drömt om och våga göra något spontant, leva lite här & nu . Jag ska erkänna att för ett år sedan var jag en tjej som inte vågade så mycket. Jag tyckte saker var pinsamma och jag skulle aldrig vågat gå fram till DEN DÄR killen och snackat. Never. Men när jag började gymnasiet hände något; jag slutade bry mig om vad andra tyckte och levde helt på mina egna villkor och vilken skillnad det blev. Jag snackade med killen, jag bjöd på mig själv, gjorde spontana saker och levde i nuet! Mycket tack vare min bästa vän Rebecca som jag lärde känna då. Idag tycker jag inte att mycket är pinsamt. Som idag och igår har jag stått framför totalt 144 olika okända människor och pratat om vad jag gjorde för fel när jag gick i ettan. Om det var läskigt? Inte ett dugg!

Jag har lärt mig så mycket under hösten 2011 och våren 2012, saker om mig själv och saker om människor! Vill du leva livet där du bryr dig om vad alla tycker om dig? Gör det då! Eller vill du leva livet där du lever på DINA villkor och struntar i vad folk tycker om dem? Gör det! Det är helt upp till dig, men tänk på YOLO - you only live once och även YODO - you only die once . Och vilka erfarenheter du tar med dig i döden, det är helt upp till dig.



Bestämda ramar

No one has the right to judge you. They might have heard your stories, but they didn't feel what you were going through. ♥
 
Vi människor, framförallt svenskar, är så fruktansvärt bra på att se ner på varandra, döma varandra innan vi vet någonting om personen/personerna i fråga.
Varför gör vi det? Varför kan vi inte bra lyfta upp varandra istället? Jo det är för att vi har fått för oss att någon (ingen vet vem) har skapat specifika "ramar" som vi måste leva inom. De syns inte och ingen nämner dem, men de finns där som ett osynligt stängsel och burar in oss. Många människor skulle nog vilja kliva ur dessa ramar och göra som de själva vill, men de är rädda för att bli dömda, dem har inte nog med självförtroende. I dessa fall övervinner inte viljan, utan rädslan. En del andra lever utanför ramarna och struntar i vad andra tycker och tänker, men alla har inte den styrkan, man vågar inte ta steget ut. Man vill inte möta blickarna, fördomarna, skitsnacket, föraktet och den där känslan av att folk ser ner på en. Då stannar man mycket hellre i den trygga ramen.
 
Det är så fel, så himla fel att vi ser ner på folk som vågar sticka ut lite, är speciella, har något speciellt eller bara vågar. De modet vi svenne-banan svenskar inte har. Allt ska vara lagom.
"- Men kolla på henne! Hur sjutton kan hon ha de där byxorna? De är alldeles för mycket!"
"- Jag håller verkligen med dig! Kolla hur folk tittar på henne!"
 
Tänk om vi bara kunde sluta döma varandra, bara låta alla vara som de är, som de själva vill vara och på det sättet trolla bort de där osynliga ramarna där man måste vara på ett visst sätt. Sluta med våra dömande blickar och istället tänka; "Shit, cool tjej som vågar ha de där byxorna! Önskar jag också vågade det!" Tänk vilken inspirationskälla allt skulle bli och vilket trevligt samhälle vi skulle få. Helt klart något som är värt att fundera på! :)
 
Att döma någon säger faktiskt mer om dig själv än om personen du dömer. Tro det eller ej! ;)

Klimat

Bildkälla
 
Det här är planeten jorden. Förmodligen en av universums vackraste planeter. Och varenda evig dag gör vi så mycket för att förstöra den...
 
Vi pratade faktiskt om en väldigt intressant sak i skolan igår; nämligen den globala uppvärmningen. Den globala uppvärmningen som alla så evigt tjatar på. Jag är en miljömedveten människa; inte extrem men jag har lite koll. Jag duschar inte överdrivet länge, jag återvinner burkar och papper, försöker göra det jag kan. (Vi räknar inte moppen, den är ju inge vidare tyvärr, även om den är fyrtaktig och drar lite bensin...)
Jag har alltid sett den globala uppvärmningen som något vi kommer kunna kontrollera inom en snar framtid, men igår vändes allt om; vi kommer inte kunna kontrollera den, FÖR VI GÖR JU FÖR LITE ÅT DEN!
 
Vi ser på Al Gores film, (vet inte vad den heter), som handlar om hur han jobbar mot den globala uppvärmningen och att han vill fortsätta lämna kvar den vackra planet vi har till nästa generation. Väldigt väldigt bra film! :) Han beskriver vad som händer, visar diagram över hur mycket koldioxidhalten kommer öka i atmosfären (vilket är EXTREMT mycket) och försöker få folk att tänka till, förändra något. Och jag ska erkänna att jag fick mig en rejäl tankeställare. Jag vet inte hur, men vi måste verkligen göra något åt det här.
 
Äntligen förstår jag det! Annars kommer vi ha en alldeles för varm planet, väder kommer ändras; och det är inte till det bättre. Och till er som tänker att det dröjer typ 100 år och vi i min ålder är döda; tänk om det är bara 50 år tills detta ovan är ett faktum.
 

Våga

Inget är så häftigt som människor som vågar tro på sig själva.

Jag blir lika impad varje gång en människa tror på det hon gör, står upp för det hon vill och tycker. DET tycker JAG är häftigt! Sådana människor respekterar jag till 100%. Ofta är det också de människorna som tar sig längst här i livet, de som står upp för sina ideér när alla andra slänger iväg kommentarer som: "Det där är en dum idé!" "Det där klarar du aldrig!" "Skojar du med mig?" Nedlåtande. Eller avundsjuka.

Många människor skulle redan här backa av och ångra sig. De vågar inte tro. Men sen finns det då en del som utan problem kör sitt eget race, trots att folk inte tror på dem. Men de vågar tro på sig själva. Vilka tror ni det är som står med prisrosetten i handen på tävlingar? Eller som blir befodrade? Som lyckas med det där eventet? Som får starta ett eget klädmärke?

Är de dem som vågade och trodde? Eller de som backade av när de fick kritik?

Just det... ;)



Våga tro på dig själv, det är starten om du vill lyckas här i livet.

Nyare inlägg