Vi människor, framförallt svenskar, är så fruktansvärt bra på att se ner på varandra, döma varandra innan vi vet någonting om personen/personerna i fråga.
Varför gör vi det? Varför kan vi inte bra lyfta upp varandra istället? Jo det är för att vi har fått för oss att någon (ingen vet vem) har skapat specifika "ramar" som vi måste leva inom. De syns inte och ingen nämner dem, men de finns där som ett osynligt stängsel och burar in oss. Många människor skulle nog vilja kliva ur dessa ramar och göra som de själva vill, men de är rädda för att bli dömda, dem har inte nog med självförtroende. I dessa fall övervinner inte viljan, utan rädslan. En del andra lever utanför ramarna och struntar i vad andra tycker och tänker, men alla har inte den styrkan, man vågar inte ta steget ut. Man vill inte möta blickarna, fördomarna, skitsnacket, föraktet och den där känslan av att folk ser ner på en. Då stannar man mycket hellre i den trygga ramen.

 

Det är så fel, så himla fel att vi ser ner på folk som vågar sticka ut lite, är speciella, har något speciellt eller bara vågar. De modet vi svenne-banan svenskar inte har. Allt ska vara lagom.

"- Men kolla på henne! Hur sjutton kan hon ha de där byxorna? De är alldeles för mycket!"
"- Jag håller verkligen med dig! Kolla hur folk tittar på henne!"

 

Tänk om vi bara kunde sluta döma varandra, bara låta alla vara som de är, som de själva vill vara och på det sättet trolla bort de där osynliga ramarna där man måste vara på ett visst sätt. Sluta med våra dömande blickar och istället tänka; "Shit, cool tjej som vågar ha de där byxorna! Önskar jag också vågade det!" Tänk vilken inspirationskälla allt skulle bli och vilket trevligt samhälle vi skulle få. Helt klart något som är värt att fundera på! :)

 

Att döma någon säger faktiskt mer om dig själv än om personen du dömer. Tro det eller ej! ;)