Hej på er!

 

Jag tänker inte göra ett vanligt blogginlägg nu, jag tänkte istället skriva ner lite tankar. Ni vet när livet går sådär himla fort...? Alltså himla fort... Det känns som att det var en månad sedan jag gick i lågstadiet och fröken tog fram mig inför klassen och visade hur jag hade gjort läxan och sa "Det är såhär det ska se ut, du har gjort helt rätt Madde!". Rätt. Det känns som tre veckor sedan jag gick i sexan, sjuan och man hade alla onödiga småbråk om saker med sina tjejkompisar. Så typiskt högstadiet. Det känns som två veckor sedan jag gick ut nian med 305 poäng, betyg som jag inte kunnat drömma om. Det känns som det var en vecka sedan jag började gymnasiet och nu står jag här, snart har jag gått ut tvåan och framför mig har jag mitt livs sista riktiga sommarlov. En sommar jag vill göra till den bästa någonsin. Innan jag vet ordet av det kommer jag stå där, med studentmössan i handen och redo. I don't wanna grow up. Jag vägrar. Jag är inte redo.

 

I sommar fyller jag 18 år. De flesta som fyller 18 tycker att livet börjar då och påstår att det är det bästa någonsin. Jag är istället livrädd. (Emellanåt taggad, men till största delen livrädd). Det närmar sig mer och mer; vuxenlivet. Det kommer komma en dag då jag kommer behöva ta ansvar för mitt eget liv på riktigt, bo själv, söka jobb, börja tänka på framtiden... Jag ryser vid tanken. Jag har alltid fått höra att gymnasietiden är den bästa tiden i livet och den tanken har för mig varit ungefär "Skämtar du med mig? Med allt detta plugg som tar kål på en och all stress! Det är inte möjligt!" Tillåt mig att ångra mig här och nu. Jag vet inte om det någonsin kommer bli bättre än vad det är nu. 

 

Att bli vuxen skrämmer mig. Det känns som att jag alltid varit ett barn och jag kommer alltid vilja förbli ett barn. Att växa upp och bli stor... Det är läskigt. Men någon gång måste vi alla lära oss stå på egna ben...