Tiden
Thoughts
Framtiden
Andas
När man tänker mycket blir ofta allting i huvudet en enda röra, framförallt i vardagen. Därför njuter jag verkligen av att komma bort under loven, för vardagen försvinner på ett sätt, mönster bryts och man gör inte särskilt mycket. Man tar det lugnt. Andas. Att vara här och nu är helt plötsligt ett faktum och för en gång skull kan jag faktiskt slappna av. Det är helt underbart.
Perfektion
Ibland ställer jag mig frågan om mitt liv egentligen inte är helt perfekt. Får man säga så i landet lagom? Får man påstå att något just vid ett tillfälle är perfekt? För just nu känns allt nästan helt perfekt, även om det kanske i någon annas ögon inte är det. Dessutom brukar inte det perfekta hålla i sig så länge vilket jag tror att många av er vet.
Stor
Hatar att älska
Jag ligger i min säng just nu och funderar över morgondagen. Imorgon ska jag göra något som jag hatälskar; stå på scen och sjunga inför en grupp människor. Jag är redan nervös. Det kan kanske tyckas konstigt, men jag har alltid haft svårt att sjunga inför människor. Jag har inga problem med att dansa, inga problem med att spela teater, prata går an om jag måste, men sjunga... DET är omöjligt!
Helt ärligt har jag ingen aning... Det beror förmodligen på att jag själv inte tycker att jag kan sjunga och då tror jag att det ska låta hemskt och att jag ska skämma ut mig inför alla och det är inte särskilt kul... Nu har jag ju gått på sång i ungefär 6 månader (men det blir typ ca 4 med alla gånger som jag missat + lov) och visst har jag lärt mig något, men det känns fortfarande inte som att jag kan stå på scen liksom...
Jag vet hur sjukt jävla nervös jag kommer vara innan imorgon. Det kommer inte gå att prata med mig. Jag kommer verkligen vilja springa därifrån hellre än att göra något jag vanligtvis tycker är kul (oavsett hur det låter). Men samtidigt vet jag att jag kommer gå upp på scenen i mina klackar, sätta mig på pallen, vänta på att pianot ska börja och sen kommer jag sjunga, oavsett hur det låter.
Önska mig lycka till, eller jag kanske snarare ska säga break a leg som man gör i showbiz... ;)
Saknad
Det känns helt sjukt att veta att allt är borta nu. Att byggnaderna inte står där längre.
.
Våra "förebilder"
Vet ni vad? Jag har kommit fram till en sak som jag verkligen inte tolererar. Och det är vuxna människor som inte kan lyssna på ungdomar. Det gör mig helt galen. Jag menar bara för att jag är 17 år gammal och inte har levt hela mitt liv och inte har lika mycket "livserfarenhet" som vuxna människor så betyder väl inte det att jag bör behandlas som en 3-årig barnunge som inte vet hur man stavar sitt namn?
Men uppenbarligen finns det en del vuxna som anser att man ska göra det. Jag är en person som i frågasätter saker som jag tycker är fel. Jag vill inte dra mig undan, vända ryggen till och låtsas som att allt är okej när det inte är det. Sådan är inte jag som person. Jag vill ha ett svar och jag ställer frågan och jag lyssnar alltid på den jag talar med. Vi behöver självklart inte ha samma åsikt, men jag lyssnar ändå. Jag kan säga så mycket som att jag hade aldrig kunnat drömma om det bemötandet jag fick av dessa vuxna i denna situation. Trodde inte att det existerade.
Och ja, jag blev behandlad som en barnunge när jag hade åsikter om en sak. Jag fick inte prata till punkt, allt jag sa var tydligen fel och personerna i fråga tittade på mig med en blick som sa "Lilla gumman, nu är det såhär att vi vet mycket bättre än vad du gör i den här frågan." Åh det gör mig spyfärdig, uääääk!
Eftersom att vuxna har levt längre än vad jag som 17-åring har gjort borde det vara de som vet hur man lyssnar på andra, respekterar varandra och ger alla en chans eftersom de har varit i många fler sådana situationer än vad jag har varit. Men nej, tyvärr är det jag som ungdom, tonåring och som levt på denna jord i 17 och ett halvt år som vet hur man ska bete sig i en diskussion.
En del vuxna har nog aldrig lärt sig vad ordet respekt betyder och det skrämmer mig något fruktansvärt. Jag tänker i alla fall se till att jag lär mig och kommer ihåg det när jag blir "stor".
Det är vuxna människor vi barn och ungdomar ska se upp till och lära oss av. Ibland undrar jag om det inte borde vara tvärtom...
Knack knack knack knack knack knack knack knack knack knack Madde, är det någon hemma?
Hej på er!
Idag har det varit en sån dag som kan beskrivas enbart i ord. Inga smilisar platsar och inga "haha". Visst har jag haft kul idag också, men det har blivit bortglömt eftersom att jag har 100 tankar som bankar och vill ha plats i mitt huvud. Vilken ska jag släppa in och bearbeta? Det var en tanke som tog majoriteten av platsen idag. Är det ett missförstånd eller vad håller på att hända? Ni vet en sån där tanke som man verkligen inte har något svar på. Som bara existerar för att irritera. Men som det ändå ligger något bakom. Jag har fastnat i en sådan tanke och den får mig att må dåligt... Jag borde egentligen bara släppa den och köra mitt eget race, men i detta fallet är det svårt, nästintill omöjligt. Det är fel och därför kan jag inte släppa det. Det gnager, som en hungrig bäver (höhö, var tvungen). Jag vet att jag måste göra något. Frågan är bara vad?
Bloggen får vila ikväll. Jag mår sådär och behöver lite egentid. Jag stänger mig ute från den sociala världen för en gång skull och försöker tänka på annat.
Stort tack till Johanna och Rebecca! You guys are true friends!<3
Vi hörs snart igen! Ha det bra så länge!
En historia
Att berätta min historia.
Så länge vi inte dömer någon på förhand kanske vi kan få ta del av just deras historia.
There´s a reason why they are the way they are.
Think about that before you judge someone.
Förändring
Det finns alltid saker i våra liv som vi vill förändra/förbättra. Allt för ofta är det tyvärr så att man inte har kraft/ork/vilja att genomföra förändringen/förbättringen. Jag menar hur många gånger har man inte sagt "Imorgon börjar mitt nya liv" eller "Från och med nu ska jag verkligen skärpa mig"? Way to many!
Jag har börjat fundera på varför man inte klarar att göra sånt man vill och jag kom fram till samma resultat som de flesta människor förmodligen skulle kommit fram till. Man är antingen för lat, saknar motivation, har inte tillräcklig vilja eller så lyckas man helt enkelt inte bestämma sig för vad man vill och då ger man upp!
Jag har dock insett att det inte finns någon bättre känsla än känslan man får när man genomför en förändring. Att inse att man faktiskt lyckades med det man ville. Vägen dit är aldrig lätt och kommer aldrig vara lätt, för det krävs alltid mycket jobb. Men om man vill något ska man inte ge upp förrän man lyckats. Annars tror jag personligen att det blir svårt att ta sig någonstans, på egen hand, i sitt liv.
That's the true way to success! ;)
Tankar
Avundsjuka
Den dåliga avundsjukan är den värsta sjukan man kan ha. Den dåliga avundsjukan innebär helt enkelt att man blir avundsjuk, och för att man då ska känna sig bättre själv trycker man ner människan man är avundsjuk på. Extremt vanlig är denna typ av sjukdom! ;) "Åh nej nu lyckades hon med något jag inte klarar. Nu ska jag sätta dit henne lite och säga det här så kommer hon må mycket sämre!" Ibland gör man det medvetet, ibland omedvetet. Men personen man utsätter det för kan antingen ta det som en komlimang (för det är ju egentligen det de är! ;) Någon vill ha det du har eller så vill någon lyckas med det DU gjorde för han/hon diggade det) eller så mår man dåligt över det. Något som man själv kanske var så nöjd med att man klarat eller att man äntligen jobbat ihop tillräckligt med pengar för att kunna köpa DET DÄR man verkligen ville ha och det första som händer är att du får skit upplängd rätt i ansiktet. Jag tycker inte att det är okej någonstans. Var gärna avundsjuk, men använd avundsjukan på ett bra sätt. Jag vill föreslå den bra avundsjukan som ett alternativ. ;)
Den bra avundsjukan innebär att man är avundsjuk på något någon annan har klarat av eller äger, MEN istället för att trycka ner den andra människan och få den att må dåligt så glädjs man för dennes skull. Man unnar någon annan framgång, t ex en bra blogg eller ett grymt betyg. Man behåller sin avundsjuka inom sig och blir istället glad för att någon annan lyckats bättre än man själv. (Jag vet att det här kan vara fruktansvärt svårt, men det går!!!!!). Och det bästa med det hela är att alla mår så mycket bättre av det. Man ser den personen som en inspirationskälla eller som motivation. Något i stil med: "Men om hon klarar det där är det klart att jag kan!" eller "Ballt! Det där vill jag också klara!" och så börjar man jobba mot det. Det är bra avundsjuka! Man triggas till att göra något utan att man själv eller den andra personen mår dåligt över det.
Varför?
En sak jag funderar mycket kring när jag själv läser bloggar och bloggar på min egen är varför vi/ni läsare stannar kvar? Vad är det som är så intressant med MITT liv som får er att stanna på min blogg? Jag kan inte sätta fingret på det...
Men dock är jag sååååå glad att mitt liv intresserar er och att ni dagligen klickar er in på min blogg! Ni är ju skälet till att jag är här! ;)
En rosa bubbla
Vill ni veta en sak jag ofta tänker på? Jag tänker ofta på hur ni bloggläsare ser på bloggare.
För det är ju så att när man läser någons blogg så bildar man sig en uppfattning om den människan utifrån vad man läser om henne/honom. De flesta bloggare målar upp sina liv som en dans på rosor där det händer massa häftiga grejer hela tiden.Allt för att göra er intresserade av deras liv. Bitarna där man mår skit, har haft en dålig dag, skar sig i fingret, bröt ihop över allt man ska hinna med, när tårarna rinner och allt känns hopplöst. De är saker som aldrig tas med.
Varför kan man undra. Är det för privat? Inget man vill skriva om? Eller är det bara för att man inte vill visa sig svag? För trots allt så är även bloggare helt vanliga människor med samma känslor som dig, dig och dig!
Jag tror att den främsta anledningen är att man helt enkelt tycker att det är privat och man vill inte visa dem "sämre" sidan av sig själv; vilket jag tycker är synd, för alla har den. Men tack vare att många bloggare inte vill visa upp den så får folk uppfattningen om att bloggarnas liv är perfekta och deras egna inte räcker till. Man strävar efter det där perfekta livet som inte finns.
Sen behöver man självklart inte sitta och berätta i detalj hur dåligt man mår över något som har hänt, men jag tycker i alla fall att man kan visa att man har en dålig dag. Jag vet själv att jag kan må skit; men på bloggen är allting sååååå bra! Provocerande jag vet! Men jag vet också att det som händer i era huvuden då är att ni blir avundsjuka, för mitt liv verkar så himla lätt. ;) Ett ständigt spel det här! Men samtidigt vill jag visa er att mitt liv inte är sådär lätt som det kanske kan verka och jag ska bli bättre på att visa på hur saker verkligen är, även om ni bara får se en tiondel av verkligheten. För jag är faktiskt bara en helt vanlig människa. ;)
Eller tror ni att jag lever i en rosa bubbla? ;)
Ta hand om dig själv
Så det jag ville få fram i detta röriga inlägg var att det är så extremt viktigt att lyssna på sin kropp. Jag har lärt mig en läxa nu och oavsett vad jag har inbokat när min kropp säger ifrån framöver kommer jag lyssna på den. För det ÄR inte värt att gå runt och må såhär; tro mig! 38 graders feber i skolan är ingen hit... Jag tänker inte ens försöka låtsas att jag mår bra nu, för det gör jag inte. Så nu ska jag bädda ner mig i sängen och VILA så att jag blir frisk! Vi hörs snart igen! :)
Tankar på kvällskvisten
Jag vill känna att jag hinner GÖRA något på vägen också, och just nu hinner jag inte det! Jag känner att jag inte riktigt hänger med. Jag sitter och planerar min framtid, inte dagen som den är idag; här och nu; i just denna sekund. Så ska det inte vara! Jag hörde ett citat en gång och det lät såhär:
Hittade det här på min förra blogg, och jag tycker definitivt att det är värt att nämnas igen...
Genom någon annans ögon
Jag är trött på hur lätt människor skapar sig förutfattade meningar om människor i deras omgivning. Trött på att människor tror på precis alla rykten de hör om någon. Jag menar, hur i helv*te kan man veta hur en människa är om man inte har pratat med henne/honom? Bara kanske sett henne/honom på avstånd. Någon kanske har nämntnågot om den personen som inte var så jättebra och direkt när man hör det så sväljer man allt med hull och hår och tror på vartenda litet ord, utan att man egentligen har en aning om hur det egentligen är. Vi människor är så himla lätt påverkade!
Jag förnekar inte att jag inte är likadan, för självklart är jag också det, iallafall lite. Man tror på rykten och när man får syn på personen så kommer genast det där upp i huvudet om att "Juste, det var han som gjorde det där!" eller "Aha det var hon som...." Det är bara taskigt och tragiskt att ta personen för vad andra säger att den är. Man ser personer man inte känner, men som ens kompisar känner, genom ens kompisars ögon. De har en gång sett personen göra något dumt och vipps så vet alla det och då kommer man ihåg det och så börjar man tro saker om personen och skaffar sig massa fördomar. Och allt blir bara fel i slutändan! Och jag är trött på att vissa är såhär, och som jag redan nämnt. Även jag är såhär ibland, och jag erkänner gärna det för man lär sig av sina misstag, man får bara fel uppfattningar om personerna vilket är synd. Jag är inte extrem men visst tror jag på saker jag hör ibland. Dessutom är ugefär 50% av alla rykten falska. Men: Jag är trött på det här!
Därför ska jag en gång för alla sluta med det här. Visst klart att jag kommer lyssna på saker som folk säger och så, men jag kommer inte låta det påverka vad jag tycker om personen. Det har hänt för många gånger att personerna har varit någon helt annan än vad man har trott tack vare fördomarna. Jag har äntligen förstått och insett det här nu och därför är det slut. Man tjänar ingenting på det alls. Ska jag lära känna någon så ska det vara genom MINA ögon och inte genom någon annans. Jag ska bilda mig en egen uppfattning om människor (vilket jag gör idag, men jag antar att jag har låtit rykterna påverka även mig lite för mycket ibland...). Men nu är det slut med det där att ryktena ska få påverka mig. Nu har det bara jag och mina ögon som kommer se personerna för vad de egentligen är. För jag vill inte lyssna på allt skitsnack och låta det påverka mig.
Jag är mig själv och då ska jag agera som jag vill!
Jag tror att det är fler än jag som känner igen sig i det här, och det enda som jag kan säga är att lyssna på dig själv och fråga dig, gör jag som JAG vill?